Ja, vad säger man?
Såg av en slump Carlie Weimers medverkan i TV4 morgon den 27:e, apropå Göran Hägglunds utspel om icke eftersträvansvärda familjer. Då tyckte jag mest att han var pinsam "kanonmat", dvs att Hägglund var feg som inte vågade vara för sig själv. Nu har jag läst Weimers blogginlägg i saken och
är förstummad över hans dumhet! "Forskningen" som han pekar på är gjord på familjer där pappan _övergett_ sina barn! Inget är gjort på familjer där det aldrig funnits någon pappa (och därmed inget "övergivandetrauma"). Så dåligt!
Gunilla Gerland, grundare av Femmis skrev såhär på en maillista nyss (långt, men verkligen värt att läsa!):
"En icke eftersträvansvärd mamma gräver lite djupare
I en intervju i tv 4 gör Göran Hägglund klart att han anser att vissa familjer inte är "eftersträvansvärda" i vårt land. Många reagerade starkt på detta. Det följdes upp dagen därpå med en debatt där Charlie Weimers (KDU), Ylva Johansson (s) och Sören Juvas (RFSL) deltog. (Länkar till programmen hittar du nedan.) Jag har försökt reda lite i den påstådda vetenskapligheten i KD:s argumentering. Och på köpet upptäckte jag varifrån KD hämtat sina strategier. Läs och bli lite mer insatt!
Efter att ha hört Göran Hägglunds uttalande och sedan sett Charlie Weimers i TV 4:s morgonsoffa den 27 april kontaktade jag Charlie. Han hade ju i tv sagt sådant som "all den tunga forskningen visar att det är bäst för barn att växa upp med en mamma och en pappa" och att statistik visar att det är "generellt bäst för barn" att ha en mamma och en pappa. Jag tänkte att det skulle kunna vara så att Charlie är dåligt påläst och okunnig om forskning (det är rätt svårt att föreställa sig en studie som skulle komma till slutsatsen att "det är generellt bäst för barn" med en enstaka särskild faktor i deras
uppväxtvillkor). Eller så sitter Charlie inne med groundbreaking news kring en massa ny forskning som jag inte tagit del av! Jag ville ju gärna veta vilket (du som läser får själv bedöma -- men att fyra av hans referenser är från 1957, 1963, 1972 och 1975 kan kanske ge dig en ledtråd).
Jag bad alltså Charlie skicka sina referenser vilket han gjorde. Jag skrev till Charlie att om han övertygade mig med sin vetenskapliga grund skulle jag givetvis rätta in mig i ledet och bilda en heteronormativ kärnfamilj (och undrade om KD kanske kunde hjälpa till med förmedling av partner). Jag kan lättat säga att jag behövde inte mer än börja forska i hans referenser för att vara övertygad om att jag och min son kan fortsätta leva i den ickenormativa, men för oss mycket kompletta, familj vi utgör.
Charlies referenser och de orimliga slutsatserna
Många av referenserna som Weimers lämnat (de finns på hans blogg, se nedan) handlar om att i familjer där pappan försvunnit eller inte tar aktiv del i barnen, så förlorar barnen på det. Att använda de slutsatserna för att säga något om de familjer där man separerar i samförstånd och har gemensam vårdnad , där bägge tar lika del i barnen, är inte rimligt. Att använda de slutsatserna för att säga något om de familjer där bägge föräldrar är kvinnor och tar lika stor del i barnen är inte rimligt. Att använda de slutsatserna för att säga något om de familjer där bägge föräldrar är män och tar lika stor del i barnen är inte rimligt. Att använda de slutsatserna för att säga något om de familjer där man som ensamstående valt att adoptera eller bli förälder med hjälp av assisterad befruktning är inte heller rimligt.
Den 25-åriga longitudinella studien (som egentligen två av referenserna hänvisar till: Koestner et al. och Sears et al) i Weimers referenser bygger på data som samlades in 1957, och här kom man i korthet fram till att hur empatisk man var vid 31 års ålder kunde kopplas till faktorer som "paternal involvement in child care, maternal tolerance of dependent behavior, maternal inhibition of child's aggression, and maternal satisfaction with the role of mother". Data som insamlats på amerikanska familjer 1957 kan givetvis inte säga något om vilken sorts familj som är den "eftersträvansvärda" idag.
1957 var det ett stigma att skilja sig, homosexuella familjer en otänkbarhet och den reproduktiva tekniken var inte utvecklad. Ett flertal vetenskapliga artiklar påvisar att "parental rejecting" inte är bra för barnen (kanske inte en överraskning för någon) men det har ju inget med föräldrarnas kön att göra (annat än att kulturellt/historiskt sett har kanske fler fäder än mödrar avvisat sina barn känslomässigt), och säger inte heller något om barnen till de föräldrar som valt att bilda familj på egen hand.
Och så var det det där med peer-review...
Weimers gjorde en stor sak av att hans "tunga forskning" kom från vetenskapliga tidskrifter där man granskas av andra forskare före publicering. The Philantropy Roundtable Magazine som är med i Weimers lista är knappast någon peer-reviewed vetenskaplig tidskrift men om vi ändå ska kika på vad Barbara Dafoe där drar för slutsatser så är det bland annat att tonårsgraviditeter är fem gånger vanligare i familjer med en ensamstående mamma. Förutom att tonårsgraviditeter inte är ett problem i Sverige på samma sätt som i USA så är den typen av slutsatser alls inte relevanta för en familj som från början startat på ett annat sätt. Lesbiska och frivilligt ensamstående familjer definieras inte av att man övergivits av en man eller en pappa, och därför kan de inte jämföras med den forskning Dafoe redovisar. Enligt Anna Gavanas (se nedan) menar den inflytelserika professorn i sociologi och pro-marriage förespråkaren Popenoe att "We should acknowledge alternative lifestyles but that does not mean we have to affirm them as equivalent to marriage",. Känner ni igen resonemanget? KD tar dock hans resonemang ett steg längre när de talar om eftersträvansvärda familjer. Charlie Weimers har argument mot invändningarna. "Att resonera kring att det finns företeelser som är "bra" ger alltid en risk för att man per automatik antas betrakta allt annat som "dåligt", skriver Charlie till mig i fredags. Det är en mediatränad politiker som snackar, ser ni att han undviker att meddela ifall han faktiskt tycker att det är dåligt att leva i en alternativ familjebildning? Men hur som helst, argumentet håller inte. Om man säger att heterosexuell kärnfamilj är det som är eftersträvansvärt i samhället, så säger man faktiskt att alternativen är mindre eftersträvansvärda (och alltså sämre). (Och förresten: av Charlies 15 referenser är åtta från så kallade peer-reviewed vetenskapliga tidskrifter, hälften av de åtta är mellan 25 och 45 år gamla, och bara två av studierna är yngre än tio år. Ingen studie på homosexuellt eller frivilligt ensamstående föräldraskap finns med. Man kan hänvisa till forskning som djävulen läser bibeln, om man är lekman, men ingen forskare skulle komma undan med det med hedern i behåll.)
En politisk åsikt är just det, en åsikt!
Inom den medicinska vetenskapen finns begreppet "indikationsglidning", det betyder att om forskningen kommer fram till att medicin X är jättebra för en åkomma och detta blir väldigt känt, så börjar många läkare skriva ut medicin X för alla möjliga andra åkommor. Man kan minst sagt tala om en sorts indikationsglidning här: KD drar slutsatsen att om det är bättre för samhället och barnen att pappor som stuckit eller inte bryr sig om sina barn istället blir närvarande och delaktiga, så skulle det också betyda att det är bäst för alla barn att ha en mamma och en pappa av olika kön och som bor ihop. Den slutsatsen kan man verkligen inte dra på vetenskaplig grund av den här litteraturen (och om man dessutom väger in den forskning som finns på barn i homosexuella familjer, på barn i frivilligt ensamstående familjer så kan man verkligen inte dra någon slutsats om vad som är generellt bäst för samhället , eller för barnen). Att KD tycker att kärnfamiljen i heterotappning är det eftersträvansvärda är en politisk åsikt. Det är en åsikt i likhet med att tycka att den kristna värdegrunden skall råda i samhället, att planekonomi är det bästa alternativet, att vi bör ha mindre invandring, att vi skall privatisera all vård och omsorg, eller någon annan åsikt som vilar på politisk ideologi. På ett plan är det givetvis okej att KD har dessa politiska åsikter (precis som andra partier får ha sina, vi har ju demokrati), men att använda vetenskapen som argument för att påstå att man har rätt är i detta sammanhang ohederligt. Att man i rollen som socialminister i en alliansregering framför dessa åsikter är också djupt bekymmersamt.
Medias roll: Hallå journalister -- sluta mjäka med KD!
En annan bekymmersam sak är att många journalister tycks vara så rädda att pressa den som använder forskningsargumentet. Jag har hört KD-politiker på tv och i radio gång på gång säga att "forskningen visar att..." -- eller bara det försåtliga uttrycket "vi vet ju att..." -- utan att bli ifrågasatt av jurnalisten. (Som kanske bara "Vilken forskning? Hur vet vi att..., menar du?") Skälen är antagligen både att man inte tror att tittaren/lyssnaren klarar en vetenskaplig debatt och att man själv inte är särskilt insatt i ämnet. Men allvarligast är kanske att journalister sällan verkar ställa de tuffa frågorna, och att många i KD är rätt mediesmarta. Jag har debatterat med flera KD-medlemmar och politiker och efter debatten när jag ställer frågor har det visat sig att de är inte bara emot homosexuella familjer och assisterad befruktning för frivilligt ensamstående mammor, utan flera är också emot fri abort, de är emot att homosexuella skall få bilda familj, att de ska få ingå partnerskap, de är emot till och med att heteropar ska få assisterad befruktning med donerade ägg och donerad sperma. Men, säger de jag pratat med, vi kan ju inte göra något åt det så vi skjuter in oss på det som ännu inte är tillåtet.
Politisk pragmatism är ju kanske inte fel i sig. Men precis som journalister pressar högerextrema partiföreträdare för att se vad som finns under fasaden så kunde det vara av allmänintresse att se delar av KD framstå i hela sin extremkonservativa "härlighet". Bakläxa här till media, alltså!
Och ja, givetvis vet jag att inte alla KD-medlemmar tycker så (jag har till och med, märkligt nog, en bekant som är medlem i KD och inte alls delar dessa uppfattningar). Men mitt intryck är att ganska många av dem på framträdande eller tongivande poster i partiet faktiskt delar dessa åsikter.
Men var har KD hämtat sin strategi? Jo, i möjligheternas land!
Det har varit nyttigt för mig att ta del av Weimers referenser eftersom jag därmed förstått mycket mer av KD:s strategi och varifrån de hämtar inspiration. i USA finns en rörelse som kallas Fatherhood Responsibility Movement , och som är starkt knuten till den inte lika tydliga "Äktenskapsrörelsen" som drivs av olika organisationer som bland annat The Marriage Institue (lett av bland andra just Barbara Dafoe). I boken Fatherhood Politics in the United States av den svenska socialantropologen Anna Gavanas kan man läsa att "one of the most ironic and cynical dimensions of the Fatherhood Responsibility Movement is that the Pro-marriage representatives cast their heteronormative subjectives as subversive". Författaren berättar vidare att hon träffat representanter för pro-marriage rörelsen som sagt sådant som "We had to first be able to say that daddies do matter before we could connect the next dot back up and say well, maybe marriage is important." De båda rörelserna (pro-marriage och fatherhood responsibility) lutar sig precis som KD på forskning (som t ex Popenoe i Weimers referenslista) som anger att:
• 60 percent of America's rapists came from fatherless homes.
•72 percent of adolescent murderers grew up without a father.
• 70 percent of long-term prison inmates are fatherless.
Om man inte kopplar detta till faktorer som fattigdom, tidigare stigmatisering av utomäktenskapliga barn och ensamstående mammor, missbruk, ADHD och bildningsfaktorer så blir det helt ointressant. Forskningen är förmodligen redan nu tillräckligt omfattande för att säga att om dessa faktorer åtgärdas så har föräldrarnas antal och kön ingen betydelse att tala om.
Men finns det då verkligen någon annan forskning?
Jag har även hört representanter för andra politiska partier säga att "det finns ingen forskning" när till exempel frågan om rätten till assisterad befruktning för ensamstående kommit upp. Jag ska villigt erkänna att jag inte läst alla texter som Weimer har i sin lista (jag fick listan igår kväll) men en snabb orientering säger att det är samma referenser som fatherhood responsibility/pro-marriage rörelsen använder och att den inte innehåller en enda studie på alternativ familjebildning. Men finns det sådan forskning? Jaha då, det gör det. Även om Sverige är i bakvattnet här (vi i Femmis har flera gånger kontaktat svenska forskare och sagt att flera av våra medlemmar står till förfogande, men intresset har i praktiken tyvärr varit obefintligt). Men i andra länder, främst Holland, England, USA, forskas det. Mest känd är kanske professor Susan Golombok som gjort flera studier på alternativa familjer, exempelvis som visar att barn som tillkommit med assisterad befruktning i frivilligt faderlösa miljöer går det lika bra för som de barn som tillkommit på samma sätt men i en heterosexuell kärnfamilj. Du hittar länkar nedan.
Min familj må vara av den enligt KD icke-eftersträvansvärda sorten, men att det skulle finnas någon vetenskaplig grund för att påstå det är rent nonsens.
Gunilla Gerland
Frivilligt ensamstående mamma och grundare av, tidigare ordförande för i Femmis (http://www.femmis.se/)
TV 4 inslagen hittar du här Intervju med Göran Hägglund http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.911168
Debatt med Ylva Johansson, Charlie Weimer och Sören Juvas http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.913390
Weimers referenser finns på hans blogg http://weimers.files.wordpress.com/2009/03/barnsbehovavenmammaochenpappa.jpg
Referenser till annan forskning finns att kika på finns här Susan Golombok, professor, (scrolla ner för att hitta de aktuella artiklarna) http://www.ppsis.cam.ac.uk/CFR/about/people/golombok_papers.php:
Nanette Gartrell med dr leder National Longitudinal Lesbian Family Study: http://www.nllfs.org/publications/index.htm
Femmis har en samling av artiklar som rör vår fråga www.femmis.se , klicka på rubriken forskning
Vill också tipsa om Peggy Drexsler som gjort intervjuer med barn i faderlösa miljöer, och skrivit boken "Raising boys without men" http://abcnews.go.com/GMA/Books/story?id=1045649&page=1"
är förstummad över hans dumhet! "Forskningen" som han pekar på är gjord på familjer där pappan _övergett_ sina barn! Inget är gjort på familjer där det aldrig funnits någon pappa (och därmed inget "övergivandetrauma"). Så dåligt!
Gunilla Gerland, grundare av Femmis skrev såhär på en maillista nyss (långt, men verkligen värt att läsa!):
"En icke eftersträvansvärd mamma gräver lite djupare
I en intervju i tv 4 gör Göran Hägglund klart att han anser att vissa familjer inte är "eftersträvansvärda" i vårt land. Många reagerade starkt på detta. Det följdes upp dagen därpå med en debatt där Charlie Weimers (KDU), Ylva Johansson (s) och Sören Juvas (RFSL) deltog. (Länkar till programmen hittar du nedan.) Jag har försökt reda lite i den påstådda vetenskapligheten i KD:s argumentering. Och på köpet upptäckte jag varifrån KD hämtat sina strategier. Läs och bli lite mer insatt!
Efter att ha hört Göran Hägglunds uttalande och sedan sett Charlie Weimers i TV 4:s morgonsoffa den 27 april kontaktade jag Charlie. Han hade ju i tv sagt sådant som "all den tunga forskningen visar att det är bäst för barn att växa upp med en mamma och en pappa" och att statistik visar att det är "generellt bäst för barn" att ha en mamma och en pappa. Jag tänkte att det skulle kunna vara så att Charlie är dåligt påläst och okunnig om forskning (det är rätt svårt att föreställa sig en studie som skulle komma till slutsatsen att "det är generellt bäst för barn" med en enstaka särskild faktor i deras
uppväxtvillkor). Eller så sitter Charlie inne med groundbreaking news kring en massa ny forskning som jag inte tagit del av! Jag ville ju gärna veta vilket (du som läser får själv bedöma -- men att fyra av hans referenser är från 1957, 1963, 1972 och 1975 kan kanske ge dig en ledtråd).
Jag bad alltså Charlie skicka sina referenser vilket han gjorde. Jag skrev till Charlie att om han övertygade mig med sin vetenskapliga grund skulle jag givetvis rätta in mig i ledet och bilda en heteronormativ kärnfamilj (och undrade om KD kanske kunde hjälpa till med förmedling av partner). Jag kan lättat säga att jag behövde inte mer än börja forska i hans referenser för att vara övertygad om att jag och min son kan fortsätta leva i den ickenormativa, men för oss mycket kompletta, familj vi utgör.
Charlies referenser och de orimliga slutsatserna
Många av referenserna som Weimers lämnat (de finns på hans blogg, se nedan) handlar om att i familjer där pappan försvunnit eller inte tar aktiv del i barnen, så förlorar barnen på det. Att använda de slutsatserna för att säga något om de familjer där man separerar i samförstånd och har gemensam vårdnad , där bägge tar lika del i barnen, är inte rimligt. Att använda de slutsatserna för att säga något om de familjer där bägge föräldrar är kvinnor och tar lika stor del i barnen är inte rimligt. Att använda de slutsatserna för att säga något om de familjer där bägge föräldrar är män och tar lika stor del i barnen är inte rimligt. Att använda de slutsatserna för att säga något om de familjer där man som ensamstående valt att adoptera eller bli förälder med hjälp av assisterad befruktning är inte heller rimligt.
Den 25-åriga longitudinella studien (som egentligen två av referenserna hänvisar till: Koestner et al. och Sears et al) i Weimers referenser bygger på data som samlades in 1957, och här kom man i korthet fram till att hur empatisk man var vid 31 års ålder kunde kopplas till faktorer som "paternal involvement in child care, maternal tolerance of dependent behavior, maternal inhibition of child's aggression, and maternal satisfaction with the role of mother". Data som insamlats på amerikanska familjer 1957 kan givetvis inte säga något om vilken sorts familj som är den "eftersträvansvärda" idag.
1957 var det ett stigma att skilja sig, homosexuella familjer en otänkbarhet och den reproduktiva tekniken var inte utvecklad. Ett flertal vetenskapliga artiklar påvisar att "parental rejecting" inte är bra för barnen (kanske inte en överraskning för någon) men det har ju inget med föräldrarnas kön att göra (annat än att kulturellt/historiskt sett har kanske fler fäder än mödrar avvisat sina barn känslomässigt), och säger inte heller något om barnen till de föräldrar som valt att bilda familj på egen hand.
Och så var det det där med peer-review...
Weimers gjorde en stor sak av att hans "tunga forskning" kom från vetenskapliga tidskrifter där man granskas av andra forskare före publicering. The Philantropy Roundtable Magazine som är med i Weimers lista är knappast någon peer-reviewed vetenskaplig tidskrift men om vi ändå ska kika på vad Barbara Dafoe där drar för slutsatser så är det bland annat att tonårsgraviditeter är fem gånger vanligare i familjer med en ensamstående mamma. Förutom att tonårsgraviditeter inte är ett problem i Sverige på samma sätt som i USA så är den typen av slutsatser alls inte relevanta för en familj som från början startat på ett annat sätt. Lesbiska och frivilligt ensamstående familjer definieras inte av att man övergivits av en man eller en pappa, och därför kan de inte jämföras med den forskning Dafoe redovisar. Enligt Anna Gavanas (se nedan) menar den inflytelserika professorn i sociologi och pro-marriage förespråkaren Popenoe att "We should acknowledge alternative lifestyles but that does not mean we have to affirm them as equivalent to marriage",. Känner ni igen resonemanget? KD tar dock hans resonemang ett steg längre när de talar om eftersträvansvärda familjer. Charlie Weimers har argument mot invändningarna. "Att resonera kring att det finns företeelser som är "bra" ger alltid en risk för att man per automatik antas betrakta allt annat som "dåligt", skriver Charlie till mig i fredags. Det är en mediatränad politiker som snackar, ser ni att han undviker att meddela ifall han faktiskt tycker att det är dåligt att leva i en alternativ familjebildning? Men hur som helst, argumentet håller inte. Om man säger att heterosexuell kärnfamilj är det som är eftersträvansvärt i samhället, så säger man faktiskt att alternativen är mindre eftersträvansvärda (och alltså sämre). (Och förresten: av Charlies 15 referenser är åtta från så kallade peer-reviewed vetenskapliga tidskrifter, hälften av de åtta är mellan 25 och 45 år gamla, och bara två av studierna är yngre än tio år. Ingen studie på homosexuellt eller frivilligt ensamstående föräldraskap finns med. Man kan hänvisa till forskning som djävulen läser bibeln, om man är lekman, men ingen forskare skulle komma undan med det med hedern i behåll.)
En politisk åsikt är just det, en åsikt!
Inom den medicinska vetenskapen finns begreppet "indikationsglidning", det betyder att om forskningen kommer fram till att medicin X är jättebra för en åkomma och detta blir väldigt känt, så börjar många läkare skriva ut medicin X för alla möjliga andra åkommor. Man kan minst sagt tala om en sorts indikationsglidning här: KD drar slutsatsen att om det är bättre för samhället och barnen att pappor som stuckit eller inte bryr sig om sina barn istället blir närvarande och delaktiga, så skulle det också betyda att det är bäst för alla barn att ha en mamma och en pappa av olika kön och som bor ihop. Den slutsatsen kan man verkligen inte dra på vetenskaplig grund av den här litteraturen (och om man dessutom väger in den forskning som finns på barn i homosexuella familjer, på barn i frivilligt ensamstående familjer så kan man verkligen inte dra någon slutsats om vad som är generellt bäst för samhället , eller för barnen). Att KD tycker att kärnfamiljen i heterotappning är det eftersträvansvärda är en politisk åsikt. Det är en åsikt i likhet med att tycka att den kristna värdegrunden skall råda i samhället, att planekonomi är det bästa alternativet, att vi bör ha mindre invandring, att vi skall privatisera all vård och omsorg, eller någon annan åsikt som vilar på politisk ideologi. På ett plan är det givetvis okej att KD har dessa politiska åsikter (precis som andra partier får ha sina, vi har ju demokrati), men att använda vetenskapen som argument för att påstå att man har rätt är i detta sammanhang ohederligt. Att man i rollen som socialminister i en alliansregering framför dessa åsikter är också djupt bekymmersamt.
Medias roll: Hallå journalister -- sluta mjäka med KD!
En annan bekymmersam sak är att många journalister tycks vara så rädda att pressa den som använder forskningsargumentet. Jag har hört KD-politiker på tv och i radio gång på gång säga att "forskningen visar att..." -- eller bara det försåtliga uttrycket "vi vet ju att..." -- utan att bli ifrågasatt av jurnalisten. (Som kanske bara "Vilken forskning? Hur vet vi att..., menar du?") Skälen är antagligen både att man inte tror att tittaren/lyssnaren klarar en vetenskaplig debatt och att man själv inte är särskilt insatt i ämnet. Men allvarligast är kanske att journalister sällan verkar ställa de tuffa frågorna, och att många i KD är rätt mediesmarta. Jag har debatterat med flera KD-medlemmar och politiker och efter debatten när jag ställer frågor har det visat sig att de är inte bara emot homosexuella familjer och assisterad befruktning för frivilligt ensamstående mammor, utan flera är också emot fri abort, de är emot att homosexuella skall få bilda familj, att de ska få ingå partnerskap, de är emot till och med att heteropar ska få assisterad befruktning med donerade ägg och donerad sperma. Men, säger de jag pratat med, vi kan ju inte göra något åt det så vi skjuter in oss på det som ännu inte är tillåtet.
Politisk pragmatism är ju kanske inte fel i sig. Men precis som journalister pressar högerextrema partiföreträdare för att se vad som finns under fasaden så kunde det vara av allmänintresse att se delar av KD framstå i hela sin extremkonservativa "härlighet". Bakläxa här till media, alltså!
Och ja, givetvis vet jag att inte alla KD-medlemmar tycker så (jag har till och med, märkligt nog, en bekant som är medlem i KD och inte alls delar dessa uppfattningar). Men mitt intryck är att ganska många av dem på framträdande eller tongivande poster i partiet faktiskt delar dessa åsikter.
Men var har KD hämtat sin strategi? Jo, i möjligheternas land!
Det har varit nyttigt för mig att ta del av Weimers referenser eftersom jag därmed förstått mycket mer av KD:s strategi och varifrån de hämtar inspiration. i USA finns en rörelse som kallas Fatherhood Responsibility Movement , och som är starkt knuten till den inte lika tydliga "Äktenskapsrörelsen" som drivs av olika organisationer som bland annat The Marriage Institue (lett av bland andra just Barbara Dafoe). I boken Fatherhood Politics in the United States av den svenska socialantropologen Anna Gavanas kan man läsa att "one of the most ironic and cynical dimensions of the Fatherhood Responsibility Movement is that the Pro-marriage representatives cast their heteronormative subjectives as subversive". Författaren berättar vidare att hon träffat representanter för pro-marriage rörelsen som sagt sådant som "We had to first be able to say that daddies do matter before we could connect the next dot back up and say well, maybe marriage is important." De båda rörelserna (pro-marriage och fatherhood responsibility) lutar sig precis som KD på forskning (som t ex Popenoe i Weimers referenslista) som anger att:
• 60 percent of America's rapists came from fatherless homes.
•72 percent of adolescent murderers grew up without a father.
• 70 percent of long-term prison inmates are fatherless.
Om man inte kopplar detta till faktorer som fattigdom, tidigare stigmatisering av utomäktenskapliga barn och ensamstående mammor, missbruk, ADHD och bildningsfaktorer så blir det helt ointressant. Forskningen är förmodligen redan nu tillräckligt omfattande för att säga att om dessa faktorer åtgärdas så har föräldrarnas antal och kön ingen betydelse att tala om.
Men finns det då verkligen någon annan forskning?
Jag har även hört representanter för andra politiska partier säga att "det finns ingen forskning" när till exempel frågan om rätten till assisterad befruktning för ensamstående kommit upp. Jag ska villigt erkänna att jag inte läst alla texter som Weimer har i sin lista (jag fick listan igår kväll) men en snabb orientering säger att det är samma referenser som fatherhood responsibility/pro-marriage rörelsen använder och att den inte innehåller en enda studie på alternativ familjebildning. Men finns det sådan forskning? Jaha då, det gör det. Även om Sverige är i bakvattnet här (vi i Femmis har flera gånger kontaktat svenska forskare och sagt att flera av våra medlemmar står till förfogande, men intresset har i praktiken tyvärr varit obefintligt). Men i andra länder, främst Holland, England, USA, forskas det. Mest känd är kanske professor Susan Golombok som gjort flera studier på alternativa familjer, exempelvis som visar att barn som tillkommit med assisterad befruktning i frivilligt faderlösa miljöer går det lika bra för som de barn som tillkommit på samma sätt men i en heterosexuell kärnfamilj. Du hittar länkar nedan.
Min familj må vara av den enligt KD icke-eftersträvansvärda sorten, men att det skulle finnas någon vetenskaplig grund för att påstå det är rent nonsens.
Gunilla Gerland
Frivilligt ensamstående mamma och grundare av, tidigare ordförande för i Femmis (http://www.femmis.se/)
TV 4 inslagen hittar du här Intervju med Göran Hägglund http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.911168
Debatt med Ylva Johansson, Charlie Weimer och Sören Juvas http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.913390
Weimers referenser finns på hans blogg http://weimers.files.wordpress.com/2009/03/barnsbehovavenmammaochenpappa.jpg
Referenser till annan forskning finns att kika på finns här Susan Golombok, professor, (scrolla ner för att hitta de aktuella artiklarna) http://www.ppsis.cam.ac.uk/CFR/about/people/golombok_papers.php:
Nanette Gartrell med dr leder National Longitudinal Lesbian Family Study: http://www.nllfs.org/publications/index.htm
Femmis har en samling av artiklar som rör vår fråga www.femmis.se , klicka på rubriken forskning
Vill också tipsa om Peggy Drexsler som gjort intervjuer med barn i faderlösa miljöer, och skrivit boken "Raising boys without men" http://abcnews.go.com/GMA/Books/story?id=1045649&page=1"
Kommentarer
Trackback
