kattgalenmamma

Läste just Linda Skugges krönika om hennes skilsmässa. Det är ju jättebra att hon är så nöjd, men är det inte lite patetiskt att hela hennes världsbild svänger såfort hon får en nyck åt det ena eller andra hållet. Först ska man stå på sig och kräva kejsarsnitt, för det gjorde Linda. Tio år senare ska man akta sig för att kräva kejsarsnitt för det har visat sig vara ett problem för Linda att hon var snittad så många gånger.

Sen skulle man vara hemma med sina barn och laga maten till dem efter skolan, för det gjorde Linda och skrev en kokbok som man förstås skulle köpa. Man skulle vara en hemmamamma och inte skämmas för det. Nu ska man jobba jobba jobba och köpa hemtjänsterna, för det gör Linda.

Dessutom så kan vi glömma äktenskapet, för det har förtryckt Linda, alltså är vi alla körda och får ta ut skilsmässa. Bättre att vara särbo.

En sak kan jag hålla med om och det är att föräldraskap i många fall (inte alla, eftersom jag försöker vara mindre kategorisk än Linda) är en ojämställdhetsfälla som innebär att kvinnan fastnar i ett träsk av ansvar för barn och hem och att mannen får/tar ett mindre ansvar. Det som är så sorgligt är att en så stor förebild för många kvinnor (mig också, en gång i tiden) hanterar sin opinionsbildande roll så labilt och oansvarigt att det som ena veckan är bra för oss (hemmamamma och bullbak)  nästa vecka är så fel och dumt och förtryckande.

Och alla dessa svängningar utan ett ord till ursäkt till alla oss som ena dagen är fördömda (vi som velat leva jämställt hela tiden) och som nästa dag gör alla rätt (förutom att vi bör skilja oss då...).